Fritjof Pedersén föddes i Stocksund, familjen flyttade sedan till Bromma där Pedersén började på den då nyöppnade Höglandsskolan. 1941 blev han antagen till Högre konstindustriella skolan (nu varande Konstfack). Vi träffade honom för en pratstund om de gamla goda tiderna:
– På Konstfack fanns det något som hette fredagsinlämning. Leon Welamson, vår magister, gav oss uppdrag och dessa lämnades in på fredag morgon. Därefter gick herr och fru Welamson igenom materialet och på den tiden skulle alltid en vinnare utses. Till en början vann Gösta Kriland varenda inlämning men efter en tid började även jag knipa en och annan förstaplats, berättar Pedersén.
– På Konstfack fick jag Bobergska Stipendiet, pengarna kom väl till pass under studierna, och efter kriget åkte jag till Paris med de pengar som fanns kvar.
Efter examen på Konstfack gick Fritjof runt med sina prover och sökte jobb. Han blev trevligt bemött men fick inget napp.
Genombrottet – Då började jag ”specka” åt tidningarna, när man tittade runt på stan så verkade det som om tidningarna var de mest aktiva vad det gällde affischer, så jag tyckte jag hade bäst chans där. På DN fick jag in en fot att jag göra baksidan på tidningen Industria. Sedan öppnade sig plötsligt en ny möjlighet när Expressens upplaga ökade drastiskt och de bestämde sig för en affischkampanj. På de runda affischpelarna köpte man normalt ringar, en nedre, en mellan och en övre. Men Expressen köpte alla ringarna, stort skulle det vara, flott!
– Då fick jag idén om en lång man som täckte alla ringarna som läser en tidning. På den stod det ”Expressen växer mest”. Reklamchefen fick gå till ledningen för Expressen för att det var ett så drastiskt förslag. Men han fick klartecken och då var det bara att köra.
– Efter den kampanjen var min lycka gjord. Det verkade som om företagen trodde att jag var den ende som kunde göra stora affischer. Så jag fick uppdrag att göra stortavlor från alla möjliga håll, Philips, DN och Expressen. Det var fantastiskt. Jag gjorde även affischer åt Aftonbladet, men ”Expressen växer mest” var startskottet för min karriär, jag blev ”storformatsexperten” kan man säga.
– Expressen var en bra kund i många år. Men så gjorde jag misstaget att visa upp boken ”Modern Publicity” med alla utländska affischfantomer. Det sluta de med att Expressen började anlita designers från hela Europa, bland annat ett par holländare vill jag minnas, men det gjorde inte så mycket, jag hade fullt upp med Samarin, Merry, Philips, SURF, SAS och många fler.
En kund jag gillade var Cederroths.
Jag fick fria händer och oftast jobbade jag bäst så. Beställaren var son till ägaren, en ung pigg kille som det var roligt att arbeta åt.
Vinsten 1952 Pedersén vann i Svenska Amerika Liniens tävling år 1952 (se affisch nr 30).
– Jag hade gjort min affisch klar i god tid innan lämning och hade ställt den i vardagsrummet för att visa upp den för familjen. Jag minns att vi hade en middag för min frus föräldrar, vi hade precis fått vårt första barn, och svärmor var övertygad om att jag skulle vinna, det kändes bra. Så blev det ju också. Det var över 700 bidrag som tävlade!
– Dagen innan de skulle utse vinnaren, ringde telefonen, det var från Svenska Amerika Linien. ”Du har vunnit! Grattis! Du måste sätta dig på nattåget till Göteborg så att du hinner ner till prisutdelningen”. Först trodde jag att de skojade.
– När jag kom fram till ankomsthallen, en jättestor hangar som var fylld med bidrag och mitt bidrag hade en lapp med en etta, vilken känsla! 5 000 kr fick jag för besväret! Det var många tidningar som skrev om tävlingen. Även tvåan, Gunnar Dahlin och trean Martin Gavler fick prispengar. Efter det blev jag invald i Svenska Affischtecknare och det var en stor ära.
Ordförande i SAFFT
– Jag bodde ute i Vällingby, hade tre små barn och en dryg resa in till stan.
Men jag var ordförande i SAFFT i två år och vi hade trevligt på mötena, även om det var mycket jobb. Vi hade ingen fast lokal utan satt i de olika ateljéerna runt om i stan när vi skulle träffas. Det fanns så många fantastiskt duktiga kreatörer: Olle Exell behövde bara sätta pennan till papperet så var han klar. Gunnar Orrby hade fria händer på SVEA som gjorde Konsums grejor. Och min mycket gode vän Martin Gavler – det jag minns bäst om honom var hans fantastiskt trevliga skratt.
– Efter några år kändes SAFFT urvattnat, man bestämde att vem som helst skulle kunna vara medlem, bara man gjorde affischer, och en liten utbrytargrupp drog sig ur SAFFT och bildade en egen grupp.
– Vi kallade oss för ADS: Art Directors Sweden. Den drivande var Tor Hinnerud. Vi hade tillgång till en lokal bredvid Rigoletto, med våra namn på en aluminiumskylt. Det var tjusigt värre!
Där var det tänkt att vi skulle träffas. Det fanns en dörr som ledde till restaurang Ambassadeur så vi kunde beställa lunch. Efter ett par år tog mötena slut, vi hade liksom ingen uppgift.
– Jag var även aktiv i bildandet i Nordiska Tecknare 1954.
1965–1988 var Fritjof anställd på Lintas annonsbyrå som ateljéchef och Creative Director.
– Jag fick ett erbjudande om jobb på Lintas annonsbyrå. Svenne Sjöberg – som var ateljéchef på Lintas – hade fått en förflyttning till Sydney. Han kom till mig och sa att han tänkte föreslå mig som hans ersättare ”det här är din stora chans” sa han. Hur det var så tog jag jobbet. Där stannade jag i drygt 20 år fram till pensioneringen.
År 1991 ställde Pedersén ut sina verk i ”Trappan” i Vällingby. Utställningen blev välbesökt och i gästboken kan man bland annat läsa ”Fritjof: Redan som ung konstfackskoleelev på 50-talet fungerade dina affischer etc som fantastiska förebilder för mig” – Lars Hall. (Lars Hall är en av grundarna av den legendariska reklambyrån Hall & Cederquist)