”Ernst Gustav Bratt, oftast kallad ’EG’, föddes 1912 i Göteborg. Efter långvariga studier i England började han sin yrkesbana som teaterdekoratör. Där lärde han känna teaterchefen Lasse Schmidt som då var gift med Ingrid Bergman. Det var nog också där han fick smak på det goda livet.
Han fortsatte sedan som reklamtecknare för Algots Kläder. Man kunde verkligen ”känna” tweedtyget på hans tecknade/målade annonser. Ungefär så fotografiskt som Kurt Ard tecknade.
Han var en mycket social och glad gamäng.
Det jag lärde mig av honom var dels att sköta sina skor minutiöst och ”varför gå ut, när det finns en varm krog att vistas på”. Han var en obotlig klädsnobb, alltid med korrekt huvudbonad och gärna ett paraply i näven. Han älskade att träffa sina vänner (gärna skådisar som Sven Bertil Taube eller Ove Tjernberg) på Operakällarens bar eller Restaurang KB. När jag vid cirka 35 års ålder bestämmer att besöka KB tillsammans med min far för en bit mat och en pilsner, kliver vi in genom dörren och mannen i garderoben utbrister ’men herr Bratt, det var länge sedan’. Och då menade han säkert mer än 15 år sedan, och de kände ändå direkt igen varandra. Snacka om stammis!
När jag väl började umgås med min far jobbade han sedan flera år på Svenska Telegrambyrån på Kungsgatan, bland annat tillsammans med Erik Heffer som hade varit den som rekryterat EG. Jag fick jobb på en mindre reklambyrå snett över gatan, och vi åt ofta lunch tillsammans på Dambergs Krog. Min far titulerades då Reklamfilmchef. Han jobbade bland annat mycket med Svenska Shell och GB Glace.
Under mitten av sjuttiotalet tröttnade dock min far på Telegrambyrån och sökte sig till försvaret och dess högkvarter på
Östermalm. Min far var mycket förtjust i det militära, inte minst dess uniformer. Han verkade där som ansvarig för deras externa information.
Han hade tidigare varit med som militär rådgivare i TV-serien ”Någonstans i Sverige” med bland andra Janne ”Loffe” Carlsson, som han naturligtvis blev god vän med. Jag fick följa med dem på en runda på Hotel Anglais bar vid ca 17 års ålder. Min far fick också en liten roll som tysk officer (nazist), något som ”Loffe” och Co tyckte var hysteriskt roligt.
När min far väl gick i pension och rastlöst sökte sysselsättning, hittade han fram till Caledonian Society i Stockholm, där han blev en drivande medlem, fullt utrustad i kilt. Jag fick snabbt lära mig att kvinnor inte bär kilt, utan kilted skirt. En viktig skillnad enligt min far som värnade om detaljerna.”
