Anders Beckman föddes i Örebro. 1927–30 utbildade han sig på Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) och efter det begav han sig till Paris för konststudier i ett år. Redan under Konstfack fick han jobb på AB Aerotransport, förkortat ABA.
”Av en ren slump fick jag sista året på Tekniska skolan en beställning av ABA på en målad karta av dess flygbilder. Ett par dagar senare kom Calle Florman, ABA-chefen, och sa att han vill ha mera gjort. Hur vi pratade kom vi överens om att jag skulle jobba tre timmar om dagen på ABA. Det utökades efter ett par månader till sex timmar” har Beckman berättat i en intervju gjord av Harry Kolare.
Affischerna för ABA (bolaget om vandlades senare till SAS) fick stort genomslag. De uppmärksammades i tid ningar och användes i konstoch reklamutbildningar i Japan. I den amerikanska flygtidskriften Airwoman ingick följande bildtext till en av Beckmans hyllade ABA-affischer:
”Intet land i världen har på ett bättre sätt utnyttjat affischeringskonsten när det gäller flygning än Sverige genom Anders Beckmans pensel och ritstift.”
Stora ord, men helt klart är att Beckmans bästa affischer höll världsklass. Även svenska tidningar uppmärksamma de affischerna, till exempel utsåg tidningen Affärsekonomi vid ett flertal gånger Beckmans ABA-affischer till ”kvartalets bästa affisch”.
Som 30-åring var Beckman med och grundade föreningen Svenska affischtecknare (SAFFT). Året var 1936 och grundarna var ett tiotal reklamkonstnärer. Året därpå tog Beckman själv över ordförandeklubban då Nils Gustaf Granath hastigt avled. Föreningen fyllde ett uppdämt behov och man arbetade för riktlinjer gällande betalning, upphovsrätt och regler för affischtävlingar.
Från att ha varit tio stycken 1936 kunde man i samband med en utställning som öppnade på hösten 1937 räkna in 22 medlemmar. I mitten av 1950-talet hade föreningen redan cirka hundra medlemmar. Det var inte kreti och pleti som var med i SAFFT, föreningen höll strikt på att endast skickliga affischkonstnärer fick möjlighet att vara medlemmar.
1937 lämnade Beckman anställningen på ABA men bolaget var fortfarande en stor kund. Han var sin egen med ateljé på Norrmalmstorg 1. Två år senare bröt andra världskriget ut och till en början sinade uppdragen, åtminstone var det vad Beckman befarade.
”När jag kom hem från New York, hade jag skaffat större lokaler (Hamngatan 10) och tänkte segla fram i stor stil. Men kriget hann komma emellan, beställningar inhiberades och det såg allt annat än ljust ut. Vad skulle jag ta mig till? Hur jag gick där och grunnade så kom jag på, att jag skulle göra en reklamtecknar-skola.”
Idén föll väl ut och redan första året hade man 16 elever på skolan.
Beckman kunde även dra nytta av skolan då han hade en rekryteringsbas bland eleverna till sin ateljé. Bland annat värvades Staffan Wirén och Lars Erik Falk till ateljén. Kriget gjorde att behovet av information ökade och försvarsmakten blev en stor kund under krigsåren med beställningar på framför allt propagandaaffischer.
Från att vara en renodlad tecknare blev Anders Beckman ”en mycket mångsidig herre” inom reklam och kommunikation. Förutom att reklambyrån blev mer komplett jobbade han mycket med utställningar både i Sverige och utomlands. Beckman var aktiv i kommittén för världsutställningen i New York 1939 där han ”kämpar som ett lejon” för en fyra meter hög dalahäst. Många var tveksamma till ”denna leksak”, men Beckmans väderkorn var som vanligt gott och trähästen blev en succé.
Den konst-, designoch kulturutställning som anses vara den viktigaste under 1900-talet är H55 i Helsingborg. Utställningen har påverkat generationer av formgivare och arkitekter ända fram till våra dagar. Anders Beckman gjorde förstås affischen och allt annat grafiskt material. Han arrangerade även en internationell affischutställning på mässområdet. Det var huvudsakligen medlemmar i AGI (Alliance Graphique Internationale), där Anders Beckman var medlem sedan starten 1952, som visade upp sina verk.
När den tecknade affischen föll ur modet i början av 60-talet påverkade det inte Anders Beckman utan utställningsuppdragen dominerade verksamheten fortsättningsvis. När den svenska paviljongen i New York 1964–65 skulle skapas var Beckman det givna valet, han hade ju rutinen från 1939. Vid sin bortgång 1967 var han mitt uppe i färdigställandet av en ny typ av vandringsutställningar i Exportföreningens regi som han hade tagit initiativet till. Han dog 1967, 60 år gammal.
