“Ack, Värmland, du sköna, du härliga land,
du krona bland Svea rikes länder!
Och komme jag än mitt i det förlovade land,
till Värmland jag ändå återvänder.”
Värmlandssången är det många som känner till. Denna svenska sång är baserad på en traditionell folkmelodi och har framförts i många tappningar sedan den kom til 1822. Men när affischkonstnären ska locka turister är det snarare den uråldriga Klarälven som dånar in med full kraft – trettio mil otämjd flod på svenska sidan. Klarälven var den sista svenska älven med flottning, vilken upphörde så sent som 1911.
I övrigt erbjöd Värmland samma sak då som nu, en oförvanskad natur med vila djur – vilket de första björnjägarna från England kunde vittna om. Även Astrid Lindgren faktiskt, som sa sig ha fått visionen om Nangijala en krispig vintermorgon längs Fryksdalsbanan.
